När medmänsklighet dog
Vissa dagar kan inget rubba mig ur balans, andra dagar krävs det ytterst lite.
Efter en tung dag med dubbla föreläsningar i straffrätt och processrätt står man inte speciellt stadigt på jorden och hjärnan har antagit formen av ett russin.
När man äntligen landat hemma och sitter på dass innan man äntligen ska få ta sig en efterlängtad powernap, är det självklart obligatoriskt att scrolla igenom facebook för att se vilka åsikter mina fantastiska vänner kan tänkas ha delat med sig av under dagen. Oftast en väldigt trevlig upplevelse.
Men just idag, av alla jävla dagar. Scrollar jag förbi ett inlägg. Ett filmklipp rättare sagt. Delad av icke namngiven person.
Efter en tung dag med dubbla föreläsningar i straffrätt och processrätt står man inte speciellt stadigt på jorden och hjärnan har antagit formen av ett russin.
När man äntligen landat hemma och sitter på dass innan man äntligen ska få ta sig en efterlängtad powernap, är det självklart obligatoriskt att scrolla igenom facebook för att se vilka åsikter mina fantastiska vänner kan tänkas ha delat med sig av under dagen. Oftast en väldigt trevlig upplevelse.
Men just idag, av alla jävla dagar. Scrollar jag förbi ett inlägg. Ett filmklipp rättare sagt. Delad av icke namngiven person.
Jag stannade till så filmen började spelas upp.
På filmen ser jag en kvinna som sitter med sina vänninor och pysslar med något i knät, filmat genom en fönsterruta. Då ljudet inte var på hör jag inte vad som sägs.
Ser efter en stund att kvinnan räknar pengar, vad jag kan se är det mestadels 20-lappar. Hon har en bunt i handen och några sedlar i knät. med en ytterst grov beräkning kanske jag skulle gissa på 50 st.
Hon upptäcker ganska snart att hon blir filmad och vinkar åt den som filmar att gå därifrån. Sedan är filmen slut.
Jag blir inte upprörd av denna film, eller jo lite. Jag blir upprörd över att en kvinna sitter inne på ett matställe och räknar 20-lappar, att 50st 20-lappar innebär ca1000 kronor. Att de är tre kvinnor och bara en av dem räknar pengar.
Men det jag blir absolut mest upprörd över. Så pass upprörd att det förmodligen förstört resten av min dag. Är att jag har människor på min facebook-vännerlista som blir förbannad över att denna kvinna sitter och räknar hela sin förmögenhet. Och har mage att uttrycka sin åsikt om hur fan folk kan tycka synd om dessa "bevisligen" förmögna människorna. Om hur oansvarigt Örnsköldsviks kommun handlar som tycker det är rimligt att erbjuda sådana förmögna människor gratis husrum i en byggnad som annars stått tom. De kan väl betala hyra som resten av oss, nu när de har så många 20-lappar.
Jag får ibland höra uttryck som: Ja men då kan du ju låta dom bo hemma hos dig om du nu älskar tiggare! Eller: Ja men det är inte vårat ansvar, deras hemländer måste ju ta hand om dom. Och framförallt favoriten: Jag har inte lust att se dessa "låtsashandikappade" människor varje gång jag ska åka och handla.
Jag blir arg, upprörd och kanske framförallt lite ledsen när jag hör sådant. Arg för den totala avsaknad av respekt mina medmänniskor visar inför andra. Upprörd över att ingen (inklusive jag själv) gör mer för att lösa problemet. Och ledsen för att medmänskligheten håller på att dö i Sverige.
Nej jag älskar inte att människor sitter och tigger utanför äffären när jag går ut med min välfyllda matkasse och jag får dåligt samvete då jag inte ger något för jag vet att jag behöver de slantarna då jag ska parkera på skolan dagen därpå.
Men det finns mycket jag inte tycker om. Jag har svårt för människor som tycker att alla hästar skall vara fria, ungdomar med byxorna i knävecken, andras ouppfostrade ungar på tåget, tanter som kör sakta, ja listan kan göras lång.
Men alla dessa människor har rätt att finnas till, argumentera för att hästar ska vara fria, köra sakta även fast jag har bråttom och gå på gatan/skolan/affären med byxorna i knävecken utan att jag kan göra något åt problemet.
Jag tycker till och med att det är helt okej att det föds barn som är sjuka, att mina släktingar blir gamla, att personer som hamnat lite snett i livet får hjälp av kriminalvården. Trots att det kostar pengar, skattepengar! Pengar som du, och jag, min bror och mina vänner tillsamans hjälper till att bekosta. Även om den människan inte själv kan bidra med en enda krona under sin livstid så tycker jag att det är okej!
Framförallt tycker jag inte om när personer i min närhet delar filmer på människor som räknar 20-lappar med motiveringen att vi blir lurade för de har minsan så de klarar sig!
Helt ärligt, när räknade du mer än 5st 20-lappar senast?
På filmen ser jag en kvinna som sitter med sina vänninor och pysslar med något i knät, filmat genom en fönsterruta. Då ljudet inte var på hör jag inte vad som sägs.
Ser efter en stund att kvinnan räknar pengar, vad jag kan se är det mestadels 20-lappar. Hon har en bunt i handen och några sedlar i knät. med en ytterst grov beräkning kanske jag skulle gissa på 50 st.
Hon upptäcker ganska snart att hon blir filmad och vinkar åt den som filmar att gå därifrån. Sedan är filmen slut.
Jag blir inte upprörd av denna film, eller jo lite. Jag blir upprörd över att en kvinna sitter inne på ett matställe och räknar 20-lappar, att 50st 20-lappar innebär ca1000 kronor. Att de är tre kvinnor och bara en av dem räknar pengar.
Men det jag blir absolut mest upprörd över. Så pass upprörd att det förmodligen förstört resten av min dag. Är att jag har människor på min facebook-vännerlista som blir förbannad över att denna kvinna sitter och räknar hela sin förmögenhet. Och har mage att uttrycka sin åsikt om hur fan folk kan tycka synd om dessa "bevisligen" förmögna människorna. Om hur oansvarigt Örnsköldsviks kommun handlar som tycker det är rimligt att erbjuda sådana förmögna människor gratis husrum i en byggnad som annars stått tom. De kan väl betala hyra som resten av oss, nu när de har så många 20-lappar.
Jag får ibland höra uttryck som: Ja men då kan du ju låta dom bo hemma hos dig om du nu älskar tiggare! Eller: Ja men det är inte vårat ansvar, deras hemländer måste ju ta hand om dom. Och framförallt favoriten: Jag har inte lust att se dessa "låtsashandikappade" människor varje gång jag ska åka och handla.
Jag blir arg, upprörd och kanske framförallt lite ledsen när jag hör sådant. Arg för den totala avsaknad av respekt mina medmänniskor visar inför andra. Upprörd över att ingen (inklusive jag själv) gör mer för att lösa problemet. Och ledsen för att medmänskligheten håller på att dö i Sverige.
Nej jag älskar inte att människor sitter och tigger utanför äffären när jag går ut med min välfyllda matkasse och jag får dåligt samvete då jag inte ger något för jag vet att jag behöver de slantarna då jag ska parkera på skolan dagen därpå.
Men det finns mycket jag inte tycker om. Jag har svårt för människor som tycker att alla hästar skall vara fria, ungdomar med byxorna i knävecken, andras ouppfostrade ungar på tåget, tanter som kör sakta, ja listan kan göras lång.
Men alla dessa människor har rätt att finnas till, argumentera för att hästar ska vara fria, köra sakta även fast jag har bråttom och gå på gatan/skolan/affären med byxorna i knävecken utan att jag kan göra något åt problemet.
Jag tycker till och med att det är helt okej att det föds barn som är sjuka, att mina släktingar blir gamla, att personer som hamnat lite snett i livet får hjälp av kriminalvården. Trots att det kostar pengar, skattepengar! Pengar som du, och jag, min bror och mina vänner tillsamans hjälper till att bekosta. Även om den människan inte själv kan bidra med en enda krona under sin livstid så tycker jag att det är okej!
Framförallt tycker jag inte om när personer i min närhet delar filmer på människor som räknar 20-lappar med motiveringen att vi blir lurade för de har minsan så de klarar sig!
Helt ärligt, när räknade du mer än 5st 20-lappar senast?
Nya dagar väntar med nya tidsfördriv, och allting liksom kräver mera nu.
Att man inte ska uttala sig utan att ha gått 100 mil i någon annans skor är en omöjlig sak att begära. Alla har rätt till sin åsikt även om de inte vet hur det känns.
Jag förväntar mig inte att någon ska FÖRSTÅ hur ONT jag har, hur TRÖTT jag är, hur SJUK jag känner mig. Det är totalt omöjligt för någon annan att KÄNNA min smärta, trötthet och uppgivenhet.
Likväl som jag omöjligt kan FÖRSTÅ och KÄNNA någon annans.
Men man KAN lyssna, man KAN stötta och man KAN låta bli att misstro.
Jag har underbara vänner som trots ofantligt mycket gnäll, avbokade aktiviteter och dåligt humör från min sida på ett helt otroligt sätt får mig att känna mig värdefull och betydande, även de dagar jag inte ens kan ta mig utanför ytterdörren. Vad jag hade varit idag utan dessa människor vill jag inte veta.
Jag hade nog inte funnits alls.
Att vara sjuk i sverige 2014 är en kamp, en kamp som jag inte visste att jag behövde förbereda mig på.
En kamp som har tagit den absolut sista uns av kraft och kämpaglöd jag hade kvar efter att helt enkelt klivit upp ur sängen med ständig värk i över ett år.
Att mina läkare ska kunna göra mig helt frisk är jag medveten om att det är naivt att tro, men jag var beredd på att dom skulle kunna göra mig lite bättre.
Att jag skulle få tre bra dagar på en vecka istället för en halv.
Inte att jag skulle studsa upp ur sängen men att jag inte skulle behöva rulla ur sängen, krypa in i duschen och sitta på duschgolvet tills dess att jag kunde stå på mina egna ben.
Jag förväntade mig att kunna vara lika social och utåtgående som jag alltid varit, inte att jag mer ofta än sällan skulle komma att avboka för att jag helt enkelt inte kan böja mig ner och ta på mig mina egna strumpor.
Jag trodde att de mediciner de gav mig skulle få mig att må bättre inte att de skulle ge mig magsår, sömnstörningar och depressioner.
Jag var beredd på att må sämre i korta perioder för att sedan kunna leva ett normalt liv, inte att jag skulle bli stadigt sämre för varje vecka som går utan tillstymmelse till förbättring.
Jag var helt enkelt inte förberedd.
Att behöva be på sina bara knän för att få hjälp då reumatologavdelning i örnsköldsvik går på knäna av överbelastning.
För att när man väl får träffa sin läkare och berättar med gråten i halsen att ens liv praktiskt taget är förstört, bli bemött med en skeptisk blick och orden : " Ja, du ser ju inte ut att ha så ont idag". För att man råkade ha sin första hyfsade förmiddag på flera veckor.
Att man berättar om sin värk som plågar en dag ut och dag in få till svar: "Jaha, det var ju konstigt. Dina prover ser bra ut"
Att när man ringer och frågar hur man ska gå tillväga då man är orolig över hur man någonsin ska kunna jobba igen får till svar: "Läkaren anser att du kan jobba 75% så det är bara att bita ihop en månad till"
Det hjälper inte till då kämpaglöden av så svag att den nästan slocknar.
Allt detta bidrar till att jag många gånger ifrågasätter mitt eget psyke och ibland är jag övertygad att jag nog inte har ont alls, att jag bara inbillar mig. Ända tills jag inser att mitt psyke omöjligt kan vara kapabelt att orsaka mig såhär mycket smärta.
Att samtidigt som man för denna kamp med sig själv och sjukvården få höra hur jävulskt besvärlig jag är varje gång jag är sjukskriven, måste åka till läkaren på arbetstid eller gå på sjukgymnastik.
Att det är omöjligt för min arbetsgivare att säkerställa bemanning då jag hela tiden är frånvarande.
Att mina kollegor blir drabbade, utbeordrade och får indragen semester vaje gång jag inte mår bra.
Mina kollegor som jag önskar allt gott i världen, de som stöttar mig när jag mår dåligt och som hjälper mig med de svåra momenten de dagar jag plågat mig till jobbet trots att jag borde stannat hemma.
Det är DOM som blir drabbade av att jag är sjuk. Det är DOM som får städa upp det jag förstör. Det är DOM som får sina semestrar indragna när jag blir sjukskriven.
Att även behöva bära det på sina axlar är nog bland det mest plågsamma med hela situationen.
Jag säger det igen, jag förväntar mig inte att någon ska FÖRSTÅ, man kan aldrig FÖRSTÅ någon annans plågor. Allas smärta är individuell och alla har vi olika stategier för att hantera den.
Men jag vill att alla ska VETA, att jag gör mitt bästa, att jag försöker, och att jag inte har gett upp riktigt än.
Och jag tänker inte begära att någon ska gå 100 mil i mina skor, för jag har fan inte råd att köpa nya ;)
He taught me how to love and how to give just a little.
-"stoppa tillbaka henne och abortera na!"
Så sa kära Bosse till min mor häromdagen, självklart med viss ironi och jag kan för mitt liv inte komma ihåg i vilket sammanhang.
Men igår när jag kom hem från stallet så började jag fundera på om det var detta som faktiskt höll på att hända.... Tänk om min mor har aborterat mig i tanken så nu börjar min kropp sakta bryta ned sig själv..... Nja inte skulle väl min mor tänka så om mig?....... Eller?
Körde snabbjobb igår med Egon tillsamans med Wilmer och Pelikan Mero. Egon har nog aldrig någonsin känns så fin någon gång.... Så självklart finns det inte ett enda vettigt lopp på hela februari.
Nä vi får trimma på och hoppas att Mars har lite lopp att bjuda på istället.... Närmast, provlopp på lördag :D
Nä vi får trimma på och hoppas att Mars har lite lopp att bjuda på istället.... Närmast, provlopp på lördag :D
Hur svårt kan det egentligen vara att bli som normalt folk. Jag har än inte lyckats lista ut deras hemlighet.
Min dygnsrytm är ju ofta lite.... hur ska vi kalla det..... "ut fas". Allt som oftast somnar jag kring 3 och sover bort halva dagen... Eller så är jag hysteriskt trött och det finns inget i världen som kan hålla mig vaken längre än till 19.30 och jag vaknar pigg och glad 04.50. Det känns ju som att det borde finnas någon form av gyllende medelväg med icke!
Nu ska jag traska hela vägen över till Hanna och se lite Desperate Housewifes.... Den knäppgöken har ju köpt alla säsonger så nu har ju jag också fastnat i skiten och BARA MÅSTE se alla avsnitt!!
Det är en galen värld.
Soo Long Suckers!
Längtar till sommaren och de fina bilderna!
Privat VS statligt
Privatiseringen känns ju som en fager sommaräng eller hur?
Med privata bolag som konkurerar med de statlig ägda insatserna så som skola, vård och omsorg. Som genom konkurarransen pressar det statliga att bli bättre och därför skapar en bättre miljö för "kunderna", skapar en valfrihet. En valfrihet att som privatperson få välja vilken typ av vård jag vill ha, hur jag vill att min utbildning skall se ut och främst hur bra jag vill att den skall vara.
Med privata bolag som konkurerar med de statlig ägda insatserna så som skola, vård och omsorg. Som genom konkurarransen pressar det statliga att bli bättre och därför skapar en bättre miljö för "kunderna", skapar en valfrihet. En valfrihet att som privatperson få välja vilken typ av vård jag vill ha, hur jag vill att min utbildning skall se ut och främst hur bra jag vill att den skall vara.
Är det bara jag som känner att det inte riktig är så?
Det känns snarare som att staten och de privata bolagen kapprustar åt fel håll. Hur kan vi ge så dålig vård som möjligt till högsta möjliga pris? hur mycket kan vi spara av de medel vi har att tillgå? Hur låga löner kan vi betala ut innan någon skriker rakt ut?
Eller är det samma, fast annorlunda?
Medan de anställda i det privata vårdbolaget trånar efter de komunanställdas kollektivavtal så trånar de komunalanställda efter de privatanställdas närhet till de högre uppsatta och deras möjlighet att därigenom påverka.
Är det så att de ute på golvet är och kommer alltid vara missnöjda över deras situation, oavsett hur bra de har det?
För visst har dom det bra? Du som kvalificerad undersköterska, pluggat tre år extra och dragit på dig lite studieskulder. Får ett fantastiskt jobb som personlig assistent. Tunga lyft, utåtagerande beteenden, ensamarbete, besvärliga anhöriga, psykist påfrestande, trötta kollegor, sovande jour. Men det är ju inget problem? det finns ju dem som jobbar under värre förutsättningar!
Och du får ju faktiskt betalt. Då du har en treårig utbildning skall de vara så generösa och betala dig 112kr/timmen!
Sen får du självklart ersättning för obekväm arbetstid!
Är detta resultatet av privatiseringen? Att vi fokuserar så mycket på siffror att vi glömmer bort vårdtagarna samt de som skall ta hand om dom?
Handlar inte bra vård om att se till vårdarna? Har vi vårdare som känner stolthet i sitt yrke, känner sig uppskattade och meriterade, vårdare med en solid ekonomisk tillvaro och vårdare som kan ges möjlighet att njuta av sitt jobb så tror jag att vården skulle se helt annorlunda ut.
För faktum är, att jobba med vård är i mångt och mycket faktiskt ett fantastiskt jobb där man verkligen kan börja snacka om att göra skillnad!
........
Självdiciplin....... Är något som vore bra att ha........ Men tyvär något jag ej besitter.......
Hej! Jag heter Anna Brandell. Jag är 20 år. Jag tycker om hästar. Jag tycker inte om att städa. Jag tycker inte om att diska. Jag tycker inte om att laga mat. Jag tycker inte om att tvätta. Jag tycker inte om att vara ute och promenera i naturen. Jag tycker inte om att fixa håret en timme innan jag går ut. Jag tycker inte om att kramas. Jag har inga pengar. Jag tycker inte om jeans. Jag tycker om att äta mat. Jag tycker inte om att träna. Jag tycker inte om att titta folk i ögonen. Jag tycker inte om att gå på stan. Jag tycker inte om hårt arbete.
Funderar på att lägga ut detta som en platsannons på någon dejtingsida... tror ni jag får många napp?
Hej! Jag heter Anna Brandell. Jag är 20 år. Jag tycker om hästar. Jag tycker inte om att städa. Jag tycker inte om att diska. Jag tycker inte om att laga mat. Jag tycker inte om att tvätta. Jag tycker inte om att vara ute och promenera i naturen. Jag tycker inte om att fixa håret en timme innan jag går ut. Jag tycker inte om att kramas. Jag har inga pengar. Jag tycker inte om jeans. Jag tycker om att äta mat. Jag tycker inte om att träna. Jag tycker inte om att titta folk i ögonen. Jag tycker inte om att gå på stan. Jag tycker inte om hårt arbete.
Funderar på att lägga ut detta som en platsannons på någon dejtingsida... tror ni jag får många napp?
I cant help but wondering if it's true.
Har inom loppet av en vecka insett att man kanske ska sluta snacka och börja agera. Jag har faktiskt utsett mig själv till den inofficiella mästaren på att inte leva som man lär.
Mina moraltal till andra om vad som är rätt och fel samt vad man borde göra och inte är inte av guds nåde för de stackarna som blivit utsatta... Jag däremot..... Gör nog de sakerna minst två gånger i veckan utan att så mycket som höja ögonbrynet åt mig själv. Men som jag sagt tidigare.... Vägen mellan tanke och handling kan vara lång..... oändligt lååååååååång.
I morgon ska jag förmodligen gå introduktion på "esplanaden", ett gruppboende här i stan. Jag är full av förväntan och fjärilar i magen. Dock har jag ett litet problem, jag är förkyld. Inte sådär jättesuperdunderförkyld så att snor sprutar ur alla huvudets små öppningar utan mer sådär att jag går och småsnorar och har en retlig och hemskt ihållande hosta.
Mitt dilemma är ju då detta. Ringa och säga att jag är hemma och är sjuk? För det lär ju ge ett jävligt bra intryck att man inte ens ids kravla sig upp första dagen man skall vara där?
Eller åka dit och dom tycker man är en superäcklig människa som vill smitta ner alla?
Jag själv har egentligen inga problem med att åka och jobba utan det är väl mest att det kanske inte är så uppskattat ifrån deras sida.
Sen har jag ett till problem. Klädvalet.
Som den äkta mjukisbyxetönt jag egentligen är känns det ju självklart lite kul att klämma in fläskvalkarna i ett par jeans och "visa upp sig från sin bästa sida" sådär första dagarna på jobbet. Men är inte det egentligen att spela lite för galleriet då jag förmodligen så fort jag är lite varm i kläderna dyker upp i ett par slitna mjukisbyxor och en grå hoodie... Svårt dilemma det där. Jag gör det nog lätt för mig och går naken istället.
De små söta katterna är för tillfället till salu. Jag kan faktiskt sträcka mig så långt att jag kan ge någon en hundring om någon kommer och hämtar dom. Erbjudandet är dock bara tillfälligt.
Orsaken till detta är att jag och mina katter inte riktigt är överens gällande blommor i fönstren.
Jag har nog svårt att hålla mina stackars blommor vid liv utan att en liten svart katt har som hobby att välta ner dom stackarna på golvet.
För två dagar sedan hörde jag ett högt ljud innifrån köket medan jag låg i soffan och kollade på tv i lugn och ro. Självklart klev jag upp för att kolla vad detta oväsen kan ha kommit ifrån. Då ser jag att min blomkruka ligger på golvet med en del jord spritt ikring sig. Aja, shit happens tänkte jag och ställde därför upp blomkrukan igen med tanken att jag skulle städa upp jorden senare på kvällen.
Två minuter senare hör jag återigen ett oväsen innefrån köket. Denna gång med ett lite kraschande biljud.
Varpå jag återigen kliver upp ur soffan (för övrigt en väldigt nersutten soffa som det ändå krävs lite energi för att ta sig ut) och går ut i köket. För att mötas av synen av min blomkruka i 6 delar och jord i en stor hög.
Jag svor en relativt lång ramsa för mig själv och för att bespara KattF*n livet sket jag i det lilla problemet och beslöt att åka ut på stallet för att lugna mitt ack så trevliga humör.
Sagt och gjort så kommer jag hem några timmar senare på ett strålande humör och hade näst intill glömt den lätt besvärande synen som skulle möta mig när jag kom hem.
Det jag då fick se var inte synen jag hade förväntat mig. Alltså den trasiga blomkrukan och jord i en stor hög.
Det jag fick se var jord. Jord. Jord och så lite jord. I HELA köket. Katterna har alltså beslutat att detta var deras nya lekplats och har förmodligen haft väldigt roligt med denna jordhögen. Jag tog hunden och gick återigen därifrån för att bespara mina små katter liven.
Ne det här går inte... ska försöka somna i någon vettig tid så jag är redo för mer arbete i morgon!
Men bjuder på en låt innan jag går och lägger mig.
Sooo Long Suckers!
Mina moraltal till andra om vad som är rätt och fel samt vad man borde göra och inte är inte av guds nåde för de stackarna som blivit utsatta... Jag däremot..... Gör nog de sakerna minst två gånger i veckan utan att så mycket som höja ögonbrynet åt mig själv. Men som jag sagt tidigare.... Vägen mellan tanke och handling kan vara lång..... oändligt lååååååååång.
I morgon ska jag förmodligen gå introduktion på "esplanaden", ett gruppboende här i stan. Jag är full av förväntan och fjärilar i magen. Dock har jag ett litet problem, jag är förkyld. Inte sådär jättesuperdunderförkyld så att snor sprutar ur alla huvudets små öppningar utan mer sådär att jag går och småsnorar och har en retlig och hemskt ihållande hosta.
Mitt dilemma är ju då detta. Ringa och säga att jag är hemma och är sjuk? För det lär ju ge ett jävligt bra intryck att man inte ens ids kravla sig upp första dagen man skall vara där?
Eller åka dit och dom tycker man är en superäcklig människa som vill smitta ner alla?
Jag själv har egentligen inga problem med att åka och jobba utan det är väl mest att det kanske inte är så uppskattat ifrån deras sida.
Sen har jag ett till problem. Klädvalet.
Som den äkta mjukisbyxetönt jag egentligen är känns det ju självklart lite kul att klämma in fläskvalkarna i ett par jeans och "visa upp sig från sin bästa sida" sådär första dagarna på jobbet. Men är inte det egentligen att spela lite för galleriet då jag förmodligen så fort jag är lite varm i kläderna dyker upp i ett par slitna mjukisbyxor och en grå hoodie... Svårt dilemma det där. Jag gör det nog lätt för mig och går naken istället.
De små söta katterna är för tillfället till salu. Jag kan faktiskt sträcka mig så långt att jag kan ge någon en hundring om någon kommer och hämtar dom. Erbjudandet är dock bara tillfälligt.
Orsaken till detta är att jag och mina katter inte riktigt är överens gällande blommor i fönstren.
Jag har nog svårt att hålla mina stackars blommor vid liv utan att en liten svart katt har som hobby att välta ner dom stackarna på golvet.
För två dagar sedan hörde jag ett högt ljud innifrån köket medan jag låg i soffan och kollade på tv i lugn och ro. Självklart klev jag upp för att kolla vad detta oväsen kan ha kommit ifrån. Då ser jag att min blomkruka ligger på golvet med en del jord spritt ikring sig. Aja, shit happens tänkte jag och ställde därför upp blomkrukan igen med tanken att jag skulle städa upp jorden senare på kvällen.
Två minuter senare hör jag återigen ett oväsen innefrån köket. Denna gång med ett lite kraschande biljud.
Varpå jag återigen kliver upp ur soffan (för övrigt en väldigt nersutten soffa som det ändå krävs lite energi för att ta sig ut) och går ut i köket. För att mötas av synen av min blomkruka i 6 delar och jord i en stor hög.
Jag svor en relativt lång ramsa för mig själv och för att bespara KattF*n livet sket jag i det lilla problemet och beslöt att åka ut på stallet för att lugna mitt ack så trevliga humör.
Sagt och gjort så kommer jag hem några timmar senare på ett strålande humör och hade näst intill glömt den lätt besvärande synen som skulle möta mig när jag kom hem.
Det jag då fick se var inte synen jag hade förväntat mig. Alltså den trasiga blomkrukan och jord i en stor hög.
Det jag fick se var jord. Jord. Jord och så lite jord. I HELA köket. Katterna har alltså beslutat att detta var deras nya lekplats och har förmodligen haft väldigt roligt med denna jordhögen. Jag tog hunden och gick återigen därifrån för att bespara mina små katter liven.
Ne det här går inte... ska försöka somna i någon vettig tid så jag är redo för mer arbete i morgon!
Men bjuder på en låt innan jag går och lägger mig.
Sooo Long Suckers!
Ibland går allt åt helvette, och då bara är det så.
Jag tror att jag kanske håller på att dö.... Eller så har jag fått en förkylning... Antingen eller och jag är rädd att jag kommer bli varse.
Jag har iaf ont i nacken så jag är rädd att huvudet kommer ramla av, ont i huvudet så jag är rädd att hjärnan är på väg ut genom öron, näsa ögon och andra öppningar på huvudet. Det rinner klegg ur min näsa som möjligtvis kan vara vätskan som egentligen skall omge hjärnan... Min röst är helt förvriden som ett resultat av onda andar som försöker ta över min själ...
Eller så.... är jag förkyld.
Hur som hellst tycker jag fruktansvärt synd om mig själv. Jag tycker inte om att vara sjuk. Det är obehagligt, gör ont och är allmänt obekvämt... Varför skall man drabbas av liknande påfund? Jag som är guds bästa barn här på jorden, hur kan han vilja mig något sådat?
Jag, min Mor och Egon var på roadtripp i fredags. Till det ack så vackra och närbelägna Östersund. Tanken var att Egon skulle varit med och tävlat men så blev ju inte riktigt fallet, eller ja, han var ju med från start:P
Efter en resa på 25mil och en del bärande av prylar samt påselning av hästen blev det värmning inför loppet. Han såg hemskt fin ut i bakvarv och efter ett par varv vände Ove A Lindqvist upp i rätvarv..... KATASTROF! Hästskrället såg ut som han var av på mitten med minst ett bakben uppbundet på ryggen.
När jag sedan mötte Ove efter värmningen frågade jag honom lite skämtsamt om det "bara va att slå ihäl?" till svar fick jag.... "-Mjoo, det verkar ju inte bättre". Inget skratt, flin eller annan indikation på att han skämtade.
Fitta tänkte jag... men det är väl bara att stryka och åka hem.. kanske lämna hästen bland renarna på vägen hem..
Efter att Ove hade funderat en stund kom han fram till att vi nog borde ta av honom alla skorna och boots(dessa skor som vi nu hållit på och bråkat med i två veckors tid för att komma fram till den ultimata balansen!). Uppgiven och förtvivlad frågade jag Ove om vi skulle slänga på han ett helstängt också. Till svar fick jag "-aa fan det gör vi, det kan ju inte bli sämre"
Sagt och gjort selade vi ut hästen till loppet med överenskommelsen att Ove skulle köra ut efter provstarten om han fortfarande kändes lika dålig.
Helt plötsligt har min kära lugna lilla nordsvensk förvandlats till någon form av bulldooozer snudd på utan broms och Ove fick som tur var rygg på Jan norberg ut till banan.
Då dessa två stjärnkuskar för ovanlighetens skull var sena till defileringen gjorde dom en provstart på en gång... Egon såg ut som om han inte kunde sätta ett ben rätt och galloperade strax före mål i provstarten. Stackars Ove fick inte stopp på vraket förren någon gång efter kurvan. Dock såg han rätt hyfsad ut efter galoppen.
Utan en enda liten förhoppning på att hästen ens skulle sätta ett ben i trav från start var jag inte ens det minsta nervös. Så länge alla överlevde var jag nöjd.
Men tror ni inte på fan att hästen på något konstigt sätt går iväg från start och travar, och travar, och travar,kanske inte så graciöst men det var trav.... efter ett varv låg han 6a. Vafan?! dock blev Herr Egon Nog lite trött av att inte få någon ordning på benen så när Ove 500m från mål la på honom spöt galopperade han självklart. Dyngsist i mål grattade jag Ove till en snygg körning när dom kom till stallet..
"skönt" tänkte jag, nu är det äntligen över.
Vi selade av hästen och det var faktiskt lite roligt att se Egon trött för en gångs skull. Fem minuter senare var det enda han tänkte på gräs, så han har ju hyfsad återhämtning iaf.
Jag tänkte att vi går väl och hämtar listorna för att se vad dom vann på för tid och för att se om han fick en tid eller om dom tagit fram kalendern.
Tittar på listan och ser H.E.C.Qvadrigel 1.37,0* Vafan... han gick ju rekord det lilla kräket...
Som sagt... en totalt jätteknasig dag... allt var ju bajs... men blev lite mindre bajs... och sen blev det ju inte så jävla illa till slut ändå.
Så nu har vi varit till veterinären igår som inte hittade något fel på benen iaf, fick en kur fenylbutazon med oss hem och Monica var och tittade på honom idag och lösgjorde lite låsningar i ryggen så vi hoppas att det var där problemen sitter...
Nej nu ska jag fortsätta snyta ut min hjärna och försöka sova!
Soo Long Suckers!!
Jag har iaf ont i nacken så jag är rädd att huvudet kommer ramla av, ont i huvudet så jag är rädd att hjärnan är på väg ut genom öron, näsa ögon och andra öppningar på huvudet. Det rinner klegg ur min näsa som möjligtvis kan vara vätskan som egentligen skall omge hjärnan... Min röst är helt förvriden som ett resultat av onda andar som försöker ta över min själ...
Eller så.... är jag förkyld.
Hur som hellst tycker jag fruktansvärt synd om mig själv. Jag tycker inte om att vara sjuk. Det är obehagligt, gör ont och är allmänt obekvämt... Varför skall man drabbas av liknande påfund? Jag som är guds bästa barn här på jorden, hur kan han vilja mig något sådat?
Jag, min Mor och Egon var på roadtripp i fredags. Till det ack så vackra och närbelägna Östersund. Tanken var att Egon skulle varit med och tävlat men så blev ju inte riktigt fallet, eller ja, han var ju med från start:P
Efter en resa på 25mil och en del bärande av prylar samt påselning av hästen blev det värmning inför loppet. Han såg hemskt fin ut i bakvarv och efter ett par varv vände Ove A Lindqvist upp i rätvarv..... KATASTROF! Hästskrället såg ut som han var av på mitten med minst ett bakben uppbundet på ryggen.
När jag sedan mötte Ove efter värmningen frågade jag honom lite skämtsamt om det "bara va att slå ihäl?" till svar fick jag.... "-Mjoo, det verkar ju inte bättre". Inget skratt, flin eller annan indikation på att han skämtade.
Fitta tänkte jag... men det är väl bara att stryka och åka hem.. kanske lämna hästen bland renarna på vägen hem..
Efter att Ove hade funderat en stund kom han fram till att vi nog borde ta av honom alla skorna och boots(dessa skor som vi nu hållit på och bråkat med i två veckors tid för att komma fram till den ultimata balansen!). Uppgiven och förtvivlad frågade jag Ove om vi skulle slänga på han ett helstängt också. Till svar fick jag "-aa fan det gör vi, det kan ju inte bli sämre"
Sagt och gjort selade vi ut hästen till loppet med överenskommelsen att Ove skulle köra ut efter provstarten om han fortfarande kändes lika dålig.
Helt plötsligt har min kära lugna lilla nordsvensk förvandlats till någon form av bulldooozer snudd på utan broms och Ove fick som tur var rygg på Jan norberg ut till banan.
Då dessa två stjärnkuskar för ovanlighetens skull var sena till defileringen gjorde dom en provstart på en gång... Egon såg ut som om han inte kunde sätta ett ben rätt och galloperade strax före mål i provstarten. Stackars Ove fick inte stopp på vraket förren någon gång efter kurvan. Dock såg han rätt hyfsad ut efter galoppen.
Utan en enda liten förhoppning på att hästen ens skulle sätta ett ben i trav från start var jag inte ens det minsta nervös. Så länge alla överlevde var jag nöjd.
Men tror ni inte på fan att hästen på något konstigt sätt går iväg från start och travar, och travar, och travar,kanske inte så graciöst men det var trav.... efter ett varv låg han 6a. Vafan?! dock blev Herr Egon Nog lite trött av att inte få någon ordning på benen så när Ove 500m från mål la på honom spöt galopperade han självklart. Dyngsist i mål grattade jag Ove till en snygg körning när dom kom till stallet..
"skönt" tänkte jag, nu är det äntligen över.
Vi selade av hästen och det var faktiskt lite roligt att se Egon trött för en gångs skull. Fem minuter senare var det enda han tänkte på gräs, så han har ju hyfsad återhämtning iaf.
Jag tänkte att vi går väl och hämtar listorna för att se vad dom vann på för tid och för att se om han fick en tid eller om dom tagit fram kalendern.
Tittar på listan och ser H.E.C.Qvadrigel 1.37,0* Vafan... han gick ju rekord det lilla kräket...
Som sagt... en totalt jätteknasig dag... allt var ju bajs... men blev lite mindre bajs... och sen blev det ju inte så jävla illa till slut ändå.
Så nu har vi varit till veterinären igår som inte hittade något fel på benen iaf, fick en kur fenylbutazon med oss hem och Monica var och tittade på honom idag och lösgjorde lite låsningar i ryggen så vi hoppas att det var där problemen sitter...
Nej nu ska jag fortsätta snyta ut min hjärna och försöka sova!
Soo Long Suckers!!
Plz don't put your shit in my mouth.
Det är något spciellt med gamla tangentbord, alltså sådana där tangenterna sticker upp 1,5cm och man faktiskt måste trycka på dem för att det ska komma fram en bokstav på datorskärmen. Det är sådant som får min kreativitet att flöda!
*
Jag satt ute och körde Egon häromdagen och kom fram till en väldigt djup tanke. "andvänd din häst som ditt facit" är en mening som jag numer bygger en stor del av min hästhållning kring (tror att en viss Victoria kan vara skyldig till detta). Men jag tog den meningen ett steg längre än till min hästhållning, om man tänker sig att man använder alla sina djur samt sina medmänniskor som sitt facit här i livet och utgår ifrån att det dom gör i stor utsträckning är en reaktion på dig själv och ditt beteende blir din egen självbild kanske inte lika brilliant som den var innan.
Det är lätt att säga att "jag är som jag är och duger det inte kan ni dra åt helvette". Det är väldigt mycket svårare att säga "ni är som ni är som en respons på att jag är som jag är", om jag börjar med att förändra mig själv får jag förmodligen en annan reaktion och ett annat bemötande av både människor och djur.
Det är lätt att säga att "jag är som jag är och duger det inte kan ni dra åt helvette". Det är väldigt mycket svårare att säga "ni är som ni är som en respons på att jag är som jag är", om jag börjar med att förändra mig själv får jag förmodligen en annan reaktion och ett annat bemötande av både människor och djur.
Detta handlar inte om att förändra sig själv till oigenkännerlighet men att kanske ändra på de där små sakerna man gör utan att egentligen tänka på det.
Det är helt klart svårare än man tror.
*
Egon! hur duktig har han inte varit nu på slutet? Först två provlopp långt över förväntan, sen ett kval på brillianta tiden 36,5! Sedan startar han med en matte som knappt kan sela eftersom händerna skakar så dom håller på att lossna och knaprar åt sig sista pengen trots två galopper!
Det är ju faktiskt så att jag tror att jag har rätat lite på ryggen med dessa framgångar då det inte är bara en som sagt att "varför köper du inte en häst som inte har en massa problem?"
Det är ju faktiskt så att jag tror att jag har rätat lite på ryggen med dessa framgångar då det inte är bara en som sagt att "varför köper du inte en häst som inte har en massa problem?"
Jag kan ju iofs säga att jag så sent som i förrgår bjöd ut han till grannstallet för en hundring efter vi varit ute och provat bakvända aluminiumskor vilket fungerade lika bra som bambi på hal is!
Men varför kan inte den naggande känslan i bakhuvudet bara hålla käften någon gång, ni vet den som säger: Haha, det kommer aldrig hålla i sig. Nästa start kommer gaffelbandet eller något gå av!
Usch, jag kanske ska börja med hamsteruppfödning ändå? för att spara mina stackars nerver.
*
När går gränsen till att man bli Crazy Cat Lady? Jag blev ju med min andra katt häromveckan och livet har inte varit sig likt sedan dess.
En liten varning till samhället: KÖP ALDRIG KATT FRÅN BOLLSTABRUK! Detta är jag och Johanna vittnen till.
Den lilla Katten ser inte mycket ut för världen men hon klättrar på gardinerstänger, ramlar ner, bor i chipspåsar, transformerar hallmattor till garnnystan, får gammkatten att fastna i gardinen så han inte kommer loss, fastnar i skorna medans man går, äter mina redan halvdöda blommor och är fast besluten att ta sig in genom alla stängda dörrar i lägenheten!
Det är ju en himla tur för henne att hon är så rackarns söt. Jag lever på hoppet att det går över med åldern!
*
Det kom fram en bekant till mig för några dagar sedan och sade:
-Fan Anna, din bil är förjävla ful!
Då svarade jag nog det klokaste som kommit ur min mun på väldigt länge:
-Ja jag vet att den är ful! Men någonting måste ju alltid vara fult för att det snygga ska bli snyggt. Annars kunde ju allt som var snyggt lika gärna vara fult!
Sen är det faktiskt så att jag älskar den ändå!
*
Soo Long Suckers
Om jag ljuger så är det bara för att jag tror att jag talar sanning.
För och nackdelar med vikt
Smal:
-Blir lättare att klättra i träd.
-Blir lättare att hoppa.
-Blir lättare att ha kamasutrasex
Fet:
-Lär överleva en ny istid.
-Bättre på att trampa sönder saker.
-Bättre på att rulla.
hmmmm.... svårt val det där....
Det kom ännu en djup och otillfredställande tanke smygandes i min hjärna idag.
"Om jag har planerat något, varför gör alltid folk tvärtemot då?"
Sen kom den lite mer otillfredställande tanken
"Om folk tänker göra något, varför har jag då alltid planerat någonting annat?"
Allt blir så mycket svårare när man vänder på tanken och riktar den kritiskt mot sig själv, jag har ingen aning om vart tanken kom ifrån. Jag tyckte det var väldigt obehagligt och tänker förmodligen inte göra om det!
Var precis inne på flashback och fastnade i en tråd om Kissie, tragiskt. Att en så sjuk människa kan stå som ideal för ungdomarna som växer upp? Hur kan det bli så? Vad har ungdomarna för värdegrunder att stå på egentligen när en sådan profil tilltalar dem?
Att det är lätt för unga att hamna lite snett i sina värderingar är ingenting nytt. Men att tro och tycka att en människa lik överlevarna ifrån koncentrationslägren i Polen ser ut som en sund människa och någon man själv vill efterlikna, DET är inte kissies fel. Trots allt gör hon inte annat än att stå för profilen i sig.
Är det inte så att det är vi andra som står medskyldiga till de ungas brist på starka profiler att jämföra sig med, att se upp till, att efterlikna?
Det Kissie gör till skillnad ifrån resten av oss är ju faktiskt inte mer än att ta plats, hon väntade inte på att någon lämnade plats åt henne utan hon tog för sig, provocerade, skapade rubriker, fick publicitet helt enkelt.
Helt enkelt var precis vad hon gjorde också, för utan att föringa hennes arbete på något sätt så är ju ändå den enklaste vägen till publicitet att göra något galet, drastiskt, provocerande och framförallt FEL! Hon gjorde det så grattis till henne.
Men hur kommer man åt all den publiciteten om man inte vill göra något som är fel, om man kanske vill nå ut och stå för det man tycker känns rätt. Det spelar ju ingen roll om jag skriver sjuhundraåttioelva blogginlägg om dagen som är mer moraliskt korrekta än (tänkte skriva bibeln, men insåg mitt misstag.), det når ju fortfarande bara ut till dem som är så pass intresserade redan att dom faktiskt orkar läsa en hel sammanhängande text.
Jag skulle vilja dela med mig av mina värderingar och synsätt till de unga då jag förhoppningsvis, lite ibland, försöker stå med båda fötterna på jorden.
Men hur? Var? När? och framförallt varför?
Fast jag läste någonstans angående mayafolkets domedagsprofetia att det inte står någonstans att världen faktiskt kommer gå under utan att "världen som vi känner den upphör att existera".
Nu ska jag inte säga att jag är speciellt djupt troende på mayafolkets profetior men om det nu verkligen är slutet för världen som vi känner den så kanske det är så enkelt att människans sunda förnuft och förmåga att tänka klart har eleminerats på grund av avgaser och ett överinformellt sammhälle.
Oj, vad hände? hur kunde ett inlägg som började med för & nackdelar med att vara smal/fet övergå i en diskution om Kissie för att slutligen landa i några rader om jordens undergång.... Tankspridd kanske det kallas!
Men nu ska jag nog ta och försöka slumra till en stund för att återgå till mitt arbete i morgon pigg som en kåt bofink på våren!
Soo Long Suckers!
"Alla kan inte, somliga vill inte. Så är det bara." -Ior
Ångest.... vilken härlig känsla.....
Det har gått upp ett ljus för mig... ni vet en sån där lampa som lyser ovanför ens huvud när man kommit på någonting smart. Problemet är bara att det inte var speciellt smart, mest osmart att jag inte kommit på det tidigare. Jag borde typ träna, har ett antal anledningar till detta men det verkar jävligt svårt att få det gjort.
För det första så betalar jag ju fan nästan 500:- i månaden till ett gym som jag inte besökt sedan någon gång innan jul, varför gör man så? normala människor gör inte så? tror att det kallas förnekelse.
Jag får ont i ryggen när jag inte tränar, men att jag har ont i ryggen är ju ännu en anledning till att inte släpa min inte så smäckra röv ifrån soffjäveln.
Jag har ju varit förkyld och haft lunginflamation. Men kan inte fröken Brandell komma till den insikten att hon kanske började bli sjuk efter jul av en anledning? typ att hon började ligga på soffan istället för att träna. Så vitt jag vet tränar inte kroppen sig själv om jag inte missat något längs vägen.
Nej fan, borde skärpa mig, eller något... i morgon... eller nästa vecka.............
Kvinnor..... jag har alltid haft en föraning att någonting inte står helt rätt till med oss kvinnor, men ju mer jag tänker på det desto fler tecken får jag på att tamefan ingenting står rätt till. Vi har ju för fan stora bekymmer med hela våran existens.
Läste en tråd på WWW.flashback.org om kvinnor på krogen som fick mig att öppna ögonen lite....
Att vi säger att vi tycker det är kul att åka ut på krogen och dansa med våra vänner?! Baha bullshit! Ifall vi tyckte att det var så jävla kul att dansa med våra vänner så hade vi ju förmodligen gjort det istället för att dricka kaffe eller hur? Inte står vi 2 timmar framför spegeln innan vi ska ut på krogen för våra vänners skull heller.
90% av alla kvinnor går ut på krogen för att 1. få bekräftelse av män. 2. Knulla. 3. Visa för våra vänner hur många karlar som är "dryga" och följer efter oss överallt så dem ska bli avundsjuka eftersom man är så otroligt populär och eftertraktad.
Kvinnor har baktankar med allt.... Och det absolut värsta av allt är att vi fan inte ens vet om det själva!
Sen har vi ju så jävla mycke bekymmer. Dålig självkänsla, hetsätning, huvudvärk och diverse andra bekymmer som får våran värld att rasa samman med jämna mellanrum. Vad behöver vi då? jo MÄN! Män som bekräftar att vi är snygga, män som bekräftar att vi duger till att föröka oss, män som ljuger och talar om för oss att vi är bra som vi är. Det faktum att männen faktiskt gör detta så att dom kanske mot all förmodan faktiskt "får till det" för en gångs skull gör att vi kvinnor blir ännu mer galna! För då till allas fasa.......(trumvirvel).... Växer vårat självförtroende och vi blir galna åt andra hållet. Vi tror att vi är störst, bäst och vackrast, ingen karl kommer någonsin komma upp till våran nivå(som dem nyss hjälp oss upp till) ingen tjej heller för den delen.
Sen måste man ju bara älska uttrycket: Karlar går fan inte att diskutera med..... njaaee... av egna erfarenheter är det fan kvinnor som inte går att prata med, vi är så jävla tjuriga att vi ger oss inte även fast vi vet att vi har fel. För även om vi vet att vi har fel behöver inte han veta det!
Men nej kära medkvinnor! Vi kommer heller aldrig att erkänna att vi faktiskt behöver män till annat än att föröka oss!
(jag hoppas för tusan att ni förstår ironin i inlägget, om inte, är ni förmodligen kvinnor.)
Soo Long Suckers!
Det har gått upp ett ljus för mig... ni vet en sån där lampa som lyser ovanför ens huvud när man kommit på någonting smart. Problemet är bara att det inte var speciellt smart, mest osmart att jag inte kommit på det tidigare. Jag borde typ träna, har ett antal anledningar till detta men det verkar jävligt svårt att få det gjort.
För det första så betalar jag ju fan nästan 500:- i månaden till ett gym som jag inte besökt sedan någon gång innan jul, varför gör man så? normala människor gör inte så? tror att det kallas förnekelse.
Jag får ont i ryggen när jag inte tränar, men att jag har ont i ryggen är ju ännu en anledning till att inte släpa min inte så smäckra röv ifrån soffjäveln.
Jag har ju varit förkyld och haft lunginflamation. Men kan inte fröken Brandell komma till den insikten att hon kanske började bli sjuk efter jul av en anledning? typ att hon började ligga på soffan istället för att träna. Så vitt jag vet tränar inte kroppen sig själv om jag inte missat något längs vägen.
Nej fan, borde skärpa mig, eller något... i morgon... eller nästa vecka.............
Kvinnor..... jag har alltid haft en föraning att någonting inte står helt rätt till med oss kvinnor, men ju mer jag tänker på det desto fler tecken får jag på att tamefan ingenting står rätt till. Vi har ju för fan stora bekymmer med hela våran existens.
Läste en tråd på WWW.flashback.org om kvinnor på krogen som fick mig att öppna ögonen lite....
Att vi säger att vi tycker det är kul att åka ut på krogen och dansa med våra vänner?! Baha bullshit! Ifall vi tyckte att det var så jävla kul att dansa med våra vänner så hade vi ju förmodligen gjort det istället för att dricka kaffe eller hur? Inte står vi 2 timmar framför spegeln innan vi ska ut på krogen för våra vänners skull heller.
90% av alla kvinnor går ut på krogen för att 1. få bekräftelse av män. 2. Knulla. 3. Visa för våra vänner hur många karlar som är "dryga" och följer efter oss överallt så dem ska bli avundsjuka eftersom man är så otroligt populär och eftertraktad.
Kvinnor har baktankar med allt.... Och det absolut värsta av allt är att vi fan inte ens vet om det själva!
Sen har vi ju så jävla mycke bekymmer. Dålig självkänsla, hetsätning, huvudvärk och diverse andra bekymmer som får våran värld att rasa samman med jämna mellanrum. Vad behöver vi då? jo MÄN! Män som bekräftar att vi är snygga, män som bekräftar att vi duger till att föröka oss, män som ljuger och talar om för oss att vi är bra som vi är. Det faktum att männen faktiskt gör detta så att dom kanske mot all förmodan faktiskt "får till det" för en gångs skull gör att vi kvinnor blir ännu mer galna! För då till allas fasa.......(trumvirvel).... Växer vårat självförtroende och vi blir galna åt andra hållet. Vi tror att vi är störst, bäst och vackrast, ingen karl kommer någonsin komma upp till våran nivå(som dem nyss hjälp oss upp till) ingen tjej heller för den delen.
Sen måste man ju bara älska uttrycket: Karlar går fan inte att diskutera med..... njaaee... av egna erfarenheter är det fan kvinnor som inte går att prata med, vi är så jävla tjuriga att vi ger oss inte även fast vi vet att vi har fel. För även om vi vet att vi har fel behöver inte han veta det!
Men nej kära medkvinnor! Vi kommer heller aldrig att erkänna att vi faktiskt behöver män till annat än att föröka oss!
(jag hoppas för tusan att ni förstår ironin i inlägget, om inte, är ni förmodligen kvinnor.)
Soo Long Suckers!
Va inte rädd för vad du lämnar
Jag vet varför jag har fått lunginflamation. Min bil, luften i min bil. Jag har ju som sagt inte kunnat röka på två veckor och idag stack jag in huvudet i min bil. FY FAAAAAN! det går ju lixom inte att andas där inne? och då är det ändå ingen som rökt där på ca två veckor. Sen så får jag lunginflamation och kan absolut inte förstå vad det beror på.... jag för fan bor ju nästan i min bil!
Mamma är sjuk, jag med. Detta skapade ett problem vid middagen idag. Vem skulle laga middag? Pappa var inte hemma så han var inte ett alternativ. Vi kom på att vi var nog ungefär lika sjuka så vi hjälps åt med den avancerade rätten korv och makaroner. Vet ni hur svårt det är att göra korv och makaroner när man ska göra det tillsamans i ett relativt litet kök? Några minuter senare hade vi iaf skapat överkokta makaroner och bränd korv... Duuuktiga idioter!
Mollie Aka Kräket har nu förstört ett par nätters sömn för mig genom att helt enkelt bara vara precis där jag är.
Hon har av någon oförklarlig anledning bestämt att det är bäst att sova på, under eller väldigt tätt intill den stackare som hon delar sovplats med, känns som man dragit en nitlott..
Jag har utövat diverse "knep" för att försöka avskräcka henne såpass att hon kanske åtminstånde inte ligger på mig.
"råka"röra mig metoden innebär att om hon T.ex ligger på min mage och sussar väldigt gott så måste jag utan förvarning vända på mig så jag ligger på sidan vilket resulterar i att hunden håller på att ramla ner på golvet. Resultatet av denna metod är vanligtvis att Kräket flyttar sig såpass att hon ligger hyfsat bekvämt trots att jag ligger på sidan och somnar om.
Den lite brutalare krossmetoden är inte heller någon framgångssaga. Om Kräket har lyckas kräla till det så hon ligger under något av mina ben så brukar jag göra det enkelt för mig och helt enkelt slappna av, det är ju trots allt ingen stor hund vi talar om. Resultatet av denna metod är att Kräket antingen fortsätter sova eller lyfter på huvudet och tittar på mig med en blick som säger: Vafan! äru dum i huve eller? jag sover faktiskt här! Sedan somnar hon om.
Sen finns ju den än så länge obeprövade metoden att vräka ner hunden på golvet... Men ärligt, vem har hjärta att göra det?
Jag tittade på en lägenhet idag.... faktiskt jättefin invändigt och har jag lite tur kan jag fan klämma in dubbelsängen trots att det är en 1a. Dock är det två gubbar som bor nedanför vilka tydligen är väldigt glada i flaskan, det känns ju måttligt roligt... hmmm... aja vi får se hur saker och ting utvecklar sig!
Nu ska jag försöka sova på den lilla platsen som finns kvar i soffan.. för tro mig, hon kan konsten att vrääääääka ut sig!
Sooo Long Suckers!
Mamma är sjuk, jag med. Detta skapade ett problem vid middagen idag. Vem skulle laga middag? Pappa var inte hemma så han var inte ett alternativ. Vi kom på att vi var nog ungefär lika sjuka så vi hjälps åt med den avancerade rätten korv och makaroner. Vet ni hur svårt det är att göra korv och makaroner när man ska göra det tillsamans i ett relativt litet kök? Några minuter senare hade vi iaf skapat överkokta makaroner och bränd korv... Duuuktiga idioter!
Mollie Aka Kräket har nu förstört ett par nätters sömn för mig genom att helt enkelt bara vara precis där jag är.
Hon har av någon oförklarlig anledning bestämt att det är bäst att sova på, under eller väldigt tätt intill den stackare som hon delar sovplats med, känns som man dragit en nitlott..
Jag har utövat diverse "knep" för att försöka avskräcka henne såpass att hon kanske åtminstånde inte ligger på mig.
"råka"röra mig metoden innebär att om hon T.ex ligger på min mage och sussar väldigt gott så måste jag utan förvarning vända på mig så jag ligger på sidan vilket resulterar i att hunden håller på att ramla ner på golvet. Resultatet av denna metod är vanligtvis att Kräket flyttar sig såpass att hon ligger hyfsat bekvämt trots att jag ligger på sidan och somnar om.
Den lite brutalare krossmetoden är inte heller någon framgångssaga. Om Kräket har lyckas kräla till det så hon ligger under något av mina ben så brukar jag göra det enkelt för mig och helt enkelt slappna av, det är ju trots allt ingen stor hund vi talar om. Resultatet av denna metod är att Kräket antingen fortsätter sova eller lyfter på huvudet och tittar på mig med en blick som säger: Vafan! äru dum i huve eller? jag sover faktiskt här! Sedan somnar hon om.
Sen finns ju den än så länge obeprövade metoden att vräka ner hunden på golvet... Men ärligt, vem har hjärta att göra det?
Jag tittade på en lägenhet idag.... faktiskt jättefin invändigt och har jag lite tur kan jag fan klämma in dubbelsängen trots att det är en 1a. Dock är det två gubbar som bor nedanför vilka tydligen är väldigt glada i flaskan, det känns ju måttligt roligt... hmmm... aja vi får se hur saker och ting utvecklar sig!
Nu ska jag försöka sova på den lilla platsen som finns kvar i soffan.. för tro mig, hon kan konsten att vrääääääka ut sig!
Sooo Long Suckers!
Ovations ought to be for me
Vad är det för fel på en när man skickar efter ett par Jeans som man vet förmodligen kommer vara för småa, man får hem skiten och inser att man knappt får dom över röven. Istället för att då skicka tillbaka byxorna och få pengarna tillbaka tänker man att jo, bara jag går ner några kilon kommer dom här byxorna sitta som ett smäck. och så går dom ju ut sig bara man får på sig dom:P
Alltså jag har precis insett att den taktiken fungerar så jävla dåligt. Jag har precis pressat på mig Jeansen i fråga och det är inte speciellt snyggt kan jag lova... frågan är ju om de går ut sig.. skulle inte tro det...
Jag har iaf insett att min kropp inte är gjort för att bära kläder, den är gjort för att vara naken! Hade den varit gjort för att ha kläder så hade kläderna passat, sådeså!
Jag har insett att jag inte har något mellanläge, antingen är jag frisk, eller så är jag sjuk. Många gånger tror jag att jag bestämmer det psykiskt och inte fysiskt.
Har jag väl bestämt mig att jag ska vara sjuk, då blir jag verkligen sjuk. Ligger under filten, huttrar och sover 23 timmar om dygnet. Dock kan jag nog vara lika sjuk och bestämma mig för att jag inte är det och t.ex åka på jobbet eller stallet. Det brukar dock straffa sig relativt fort. Men det är märkligt hur stor makt psyket egentligen har över kroppen.
Alltså Jag har brutit mot en oskriven lag. Jag har ätit Max ensam. Det är inte riktigt OK. Jävligt gott men inte OK.
Man känner hur den lilla fittan bakom plexiglaset undrar om man inte har några vänner eftersom man bara ska ha ett friscomål. Plusmeny ville jag också ha vilket innebär att jag förmodligen är fet och vill tröstäta också. Och det vet hon, det syns i hennes ögon. Jag förnedrade mig iaf inte till den graden att jag åt inne på max ensam utan jag körde Drive in, men det är ju nog illa... Och tänk gode gud om någon skulle se en? Då är det ju inte bara fittan som jobbar på MAX som vet hur patetisk man är...
Eller...... Så är det ingen som bryr sig:P
Nej nu ska jag se klart Pineapple Express
Soo Long Suckers!
Karatefylla
Jag är sjuk, alltså mer än vanligt. Fysiskt sjuk alltså.
Jag har Lunginflammation.
Det måste vara satans påfund.
Jag tror aldrig har jag hostat så hysteriskt någonsin i hela mitt liv. Typ sådär som gamla gubbar när man sitter och äter så man inte vill äta något mer fast värre, tills man kräks. Det är jävligt äckligt, tur att ingen ser en.
Sen är det en halvdålig idé att bo på tredje våningen när man har lunginflamation, jag tar mig lixom bara uppför två trappor innan jag helt ärligt håller på att dö.
Detta lilla problemet har resulterat att jag nu under bra precis en vecka har bott hemma hos mor och far vilka är måttligt nöjd med att ha sin tjugoåriga dotter + hund liggandes på deras relativt nya soffa.
Synd för dom kan jag tycka.... sånt man borde tänka på innan man bestämmer sig för att föröka sig eller hur?
Sedan berättade jag nyheten om att vi sagt upp lägenheten för mor häromdagen, samt att jag då kanske måste få komma och bo hemma hos dom någon månad ifall jag inte hittar en lägenhet på en gång.
Det kunde väl mor kanske finna sig i men hon tyckte att det var lite märkligt att hon för några månader sedan skickade iväg EN dotter, nu får hon hem EN dotter, EN hund och EN katt.... Det är ju inte så att hon dansar hula hula av glädje......
Jag grät förra onsdagen.
Jag var på väg till sjukhuset för Lungrönkten då jag påväg uppför paradisbacken inser att jag håller på att få soppatorsk, gör en U-balle i korsningen och åker ner till ST1 vid södra rondellen. hostar upp delar av min vänstra lunga medans jag kliver ut bilen och stoppar in kortet och slår min kod. pump 1 klar att tanka. Jag går fram till bilen och tänker öppna tanklocket.... det sitter fast... vafan, det måste finnas någon knapp. Så jag sätter mig i bilen och trycker på alla knappar jag kan hitta utan att höra det magiska "klickljudet". Rööööööööv, tänker jag och går ut för att göra ett tappert försök att vålda upp tanklockshelvettet... lönlöst.
Sätter mig återigen i bilen och ringer till min kära mor som äger bilen (den kära nyinköpta saab90000)Hon har ingen aning eftersom bror har haft bilen under hela tiden sedan dom köpte den. Kalas, bror är i skottland. jag har superlite batteri i telefonen och är jävligt kissnödig vid det här laget.
Jag gör ett försök att ringa min far, FAN! slut pengar i telefonen. Går ut och sparkar på bilens däck av någon anledning jag inte förstår.
Jag åker iaf över till Statoil där jag kan fylla på telefonen samt låna toaletten vilket börjar bli ordentligt krisartat.
In på Statoil, går till toaletten, låst... FAN! en trevlig liten Fitta kommer fram till mig och förklarar att toaletten är trasig.... jag dör inombords....går och köper ett telefonkort och ringer till min far medans jag gråter och förklarar min situation varpå han säger: Men det måste ju finnas någon knapp du kan tycka på. Min reaktion på detta blev ungefär:
- MEN DET FINNS INGEN SATANS JÄVLA KNAPPJÄVEL, JAG HATAR DEN HÄR JÄVLA BILEN,TROR DU JAG GÖR DET FÖR ATT JAG TYCKER DET ÄR KUL?! KAN DU FÖR FAN KOMMA OCH HÄMTA HEM MIG ELLER NÅGOT!
Min kära far åker då för att rädda sin lilla dotter som sitter i bilen och gråter på statoils parkering. Efter hans ankomst tar det ca 1.5 minuter innan tanklocket är öppet..... FAN!
Åker och tankar samt över på Burger King och kissar.... Tack Pappa! :D
Nej nu ska jag dricka hostmedicin och sova...
Soo Long Suckers!
Jag har Lunginflammation.
Det måste vara satans påfund.
Jag tror aldrig har jag hostat så hysteriskt någonsin i hela mitt liv. Typ sådär som gamla gubbar när man sitter och äter så man inte vill äta något mer fast värre, tills man kräks. Det är jävligt äckligt, tur att ingen ser en.
Sen är det en halvdålig idé att bo på tredje våningen när man har lunginflamation, jag tar mig lixom bara uppför två trappor innan jag helt ärligt håller på att dö.
Detta lilla problemet har resulterat att jag nu under bra precis en vecka har bott hemma hos mor och far vilka är måttligt nöjd med att ha sin tjugoåriga dotter + hund liggandes på deras relativt nya soffa.
Synd för dom kan jag tycka.... sånt man borde tänka på innan man bestämmer sig för att föröka sig eller hur?
Sedan berättade jag nyheten om att vi sagt upp lägenheten för mor häromdagen, samt att jag då kanske måste få komma och bo hemma hos dom någon månad ifall jag inte hittar en lägenhet på en gång.
Det kunde väl mor kanske finna sig i men hon tyckte att det var lite märkligt att hon för några månader sedan skickade iväg EN dotter, nu får hon hem EN dotter, EN hund och EN katt.... Det är ju inte så att hon dansar hula hula av glädje......
Jag grät förra onsdagen.
Jag var på väg till sjukhuset för Lungrönkten då jag påväg uppför paradisbacken inser att jag håller på att få soppatorsk, gör en U-balle i korsningen och åker ner till ST1 vid södra rondellen. hostar upp delar av min vänstra lunga medans jag kliver ut bilen och stoppar in kortet och slår min kod. pump 1 klar att tanka. Jag går fram till bilen och tänker öppna tanklocket.... det sitter fast... vafan, det måste finnas någon knapp. Så jag sätter mig i bilen och trycker på alla knappar jag kan hitta utan att höra det magiska "klickljudet". Rööööööööv, tänker jag och går ut för att göra ett tappert försök att vålda upp tanklockshelvettet... lönlöst.
Sätter mig återigen i bilen och ringer till min kära mor som äger bilen (den kära nyinköpta saab90000)Hon har ingen aning eftersom bror har haft bilen under hela tiden sedan dom köpte den. Kalas, bror är i skottland. jag har superlite batteri i telefonen och är jävligt kissnödig vid det här laget.
Jag gör ett försök att ringa min far, FAN! slut pengar i telefonen. Går ut och sparkar på bilens däck av någon anledning jag inte förstår.
Jag åker iaf över till Statoil där jag kan fylla på telefonen samt låna toaletten vilket börjar bli ordentligt krisartat.
In på Statoil, går till toaletten, låst... FAN! en trevlig liten Fitta kommer fram till mig och förklarar att toaletten är trasig.... jag dör inombords....går och köper ett telefonkort och ringer till min far medans jag gråter och förklarar min situation varpå han säger: Men det måste ju finnas någon knapp du kan tycka på. Min reaktion på detta blev ungefär:
- MEN DET FINNS INGEN SATANS JÄVLA KNAPPJÄVEL, JAG HATAR DEN HÄR JÄVLA BILEN,TROR DU JAG GÖR DET FÖR ATT JAG TYCKER DET ÄR KUL?! KAN DU FÖR FAN KOMMA OCH HÄMTA HEM MIG ELLER NÅGOT!
Min kära far åker då för att rädda sin lilla dotter som sitter i bilen och gråter på statoils parkering. Efter hans ankomst tar det ca 1.5 minuter innan tanklocket är öppet..... FAN!
Åker och tankar samt över på Burger King och kissar.... Tack Pappa! :D
Nej nu ska jag dricka hostmedicin och sova...
Soo Long Suckers!
Tillåt mig att imponera!
Som panikslagen arbetslös börjar jag faktiskt förstå dom kriminella i samhället. Vad fan ska man göra när paniken slår till och man inte har några pengar alls? för det är ju precis det samhället gör mot dom arbetslösa. Sätter dom i en riktig jävla skitsits.
Nu har jag ju turen att ha underbara föräldrar med stabil ekonomi som gör att jag ändå har en trygghet i ryggen. Iaf någonstans att bo.
Dom som inte har det då? Jag kan faktiskt förstå att folk handlar oresonligt när paniken slår till.
Eller så kanske man ska göra det lätt för sig, köpa ett isolerat tält och flytta ut i skogen. Synd bara att Sverige har ett sådant ogästvänligt klimat för att tälta. Sen skulle det ju ändå stypa i när jag måste ut och jaga Älg. Jag är ju skiträdd för Älgar. Usch, och tänk om en älg springer över tältet? Och jag som egentligen hatar att tälta? det är sjukligt obekvämt.
Jag funderar på att styra upp min vardag.
Tänk vad behändigt med momentlistor över hela ens tillvaro, aldrig behöva fundera på vad man ska göra hur var och när? Fan vad behändigt för hjärnan, halva min tankekraft går ju åt till att övertala mig själv att göra saker som jag egentligen tycker är jobbigt. Eh, T.ex kliva upp från soffan :P
Eller, kanske inte hela dagen. Men iaf mornarna borde jag strukturera upp. Så att varje morgon ser precis likadan ut.
07.00 kliva upp ur sängen.
07.05 röka
07.10 borsta tänderna, sedan duscha
07.30 torka håret
07.40 äta frukost
08.00 klar för en spännande dag!
Hmm.... tror fan att jag ska skriva en sådan och hänga upp brevid sängen. Ganska skönt med en strukturerad vardag ändå?
Till skillnad från typ idag. Klockan är i skrivande stund 05.30 och jag har inte gått och lagt mig än. Liiiiiite störande då jag egentligen skulle behövt varit vaken hela dagen och fixa massa stuff... Ähh, lär ju lösa sig.
Jag har jävlar ont överallt, utom i vänstra benet typ. Vem fan stäcker musklerna i halsen?
eh, jag har svaret på den frågan *viftar hysteriskt med handen....* JAG!
Haha, ramlade av Egon häromdagen. Tyckte att jag var lite modig som åkte ut och red barbacka och det visade ju sig vara sant:P Men det hela hade ju faktiskt gått bra om Egon bara gått rakt fram... för det är väl så med hästar va? dom går väl bara rakt fram? Bevisligen inte.
Egon hade då iaf det absolut gulligaste uttrycket jag någonsin sett på en häst där han stod två meter bort och tittade på mig med en frågande min. Såg precis ut som han undrade hur jag hamnade där? Naaw, eftersom det absolut inte var hans fel att matte är ett klantarsle så blev jag självklart inte arg men kunde inte låta bli att banna honom lite för att han inte kunde lämnat av mig i djupsnön istället:P
Så om ni ser en tjugoåring gå runt som hon har en påle uppkörd i stjärten eller är i stort behov av en rullator så är det förmodligen jag.
Nej nu tänkte jag försöka sova en stund.... ska ju upp och ringa Magnusson vid 9.... Good Luck till mig själv säger jag, tror att jag ska ställa min kära mor som alarm.... Hon brukar göra ett väldigt bra jobb:P
Soo Long Suckers!!
Nu har jag ju turen att ha underbara föräldrar med stabil ekonomi som gör att jag ändå har en trygghet i ryggen. Iaf någonstans att bo.
Dom som inte har det då? Jag kan faktiskt förstå att folk handlar oresonligt när paniken slår till.
Eller så kanske man ska göra det lätt för sig, köpa ett isolerat tält och flytta ut i skogen. Synd bara att Sverige har ett sådant ogästvänligt klimat för att tälta. Sen skulle det ju ändå stypa i när jag måste ut och jaga Älg. Jag är ju skiträdd för Älgar. Usch, och tänk om en älg springer över tältet? Och jag som egentligen hatar att tälta? det är sjukligt obekvämt.
Jag funderar på att styra upp min vardag.
Tänk vad behändigt med momentlistor över hela ens tillvaro, aldrig behöva fundera på vad man ska göra hur var och när? Fan vad behändigt för hjärnan, halva min tankekraft går ju åt till att övertala mig själv att göra saker som jag egentligen tycker är jobbigt. Eh, T.ex kliva upp från soffan :P
Eller, kanske inte hela dagen. Men iaf mornarna borde jag strukturera upp. Så att varje morgon ser precis likadan ut.
07.00 kliva upp ur sängen.
07.05 röka
07.10 borsta tänderna, sedan duscha
07.30 torka håret
07.40 äta frukost
08.00 klar för en spännande dag!
Hmm.... tror fan att jag ska skriva en sådan och hänga upp brevid sängen. Ganska skönt med en strukturerad vardag ändå?
Till skillnad från typ idag. Klockan är i skrivande stund 05.30 och jag har inte gått och lagt mig än. Liiiiiite störande då jag egentligen skulle behövt varit vaken hela dagen och fixa massa stuff... Ähh, lär ju lösa sig.
Jag har jävlar ont överallt, utom i vänstra benet typ. Vem fan stäcker musklerna i halsen?
eh, jag har svaret på den frågan *viftar hysteriskt med handen....* JAG!
Haha, ramlade av Egon häromdagen. Tyckte att jag var lite modig som åkte ut och red barbacka och det visade ju sig vara sant:P Men det hela hade ju faktiskt gått bra om Egon bara gått rakt fram... för det är väl så med hästar va? dom går väl bara rakt fram? Bevisligen inte.
Egon hade då iaf det absolut gulligaste uttrycket jag någonsin sett på en häst där han stod två meter bort och tittade på mig med en frågande min. Såg precis ut som han undrade hur jag hamnade där? Naaw, eftersom det absolut inte var hans fel att matte är ett klantarsle så blev jag självklart inte arg men kunde inte låta bli att banna honom lite för att han inte kunde lämnat av mig i djupsnön istället:P
Så om ni ser en tjugoåring gå runt som hon har en påle uppkörd i stjärten eller är i stort behov av en rullator så är det förmodligen jag.
Nej nu tänkte jag försöka sova en stund.... ska ju upp och ringa Magnusson vid 9.... Good Luck till mig själv säger jag, tror att jag ska ställa min kära mor som alarm.... Hon brukar göra ett väldigt bra jobb:P
Soo Long Suckers!!
behind the glamour
Jag sa att jag skulle återkomma till ämnet "horse racing kills" senare. Det tänker jag göra också.
Ni som har varit in på hemsidan som jag länkade i förra inlägget förstår vad det hela handlar om. Ännu en hemsida/film på youtube om det faktum att hästsporten framst galopp- och travsporten plågar våra hästar för att klämma ut så absolut mycket pengar som möjligt ur dom för att sedan skicka dom på slakt när de anses obrukbara.
Jag satt nyss och klippte ihop ett kollage med bilder på Egon, en travhäst, som förhoppningsvis jag tänker plåga tills den dagen då han inte springer in några mer pengar. Men när man tittar på bilderna så kan jag inte säga att han ser direkt plågad ut. Kroppshållningen avslöjar att han tycker att det är helt OK att dra en vagn i relativ snabb trav, är det då djurplågeri den dagen jag kräver lite mer än ett moderat tempo av honom? För ja, Egon tycker inte det är jättekul att springa superfort. Speciellt inte ensam. Är jag då djurplågare om jag kräver detta av honom ändå vid några tillfällen?
För jag införskaffade mig en travhäst för att kunna tävla i just trav. Även om det jag personligen kanske får ut mest av är att lulla runt i skogen, det både jag och Egon tycker är roligast. Det är tävlingsbiten som lockar, för mig är det inte så mycket pengar som prestige det handlar om men jag kräver ändå något av Egon som han inte tycker är det roligaste som finns. För min skull.
Han känner nog ingen glädje om han vinner ett lopp, förutom att han får extra mycket morötter och beröm efteråt. Ändå är det han som gjort jobbet.
Men, alla dagar därimellan?
Dom dagar han blirompysslad i en halvtimme, vi åker ut och joggar lite i skogen i nysnön? Dom dagarna vi gör precis vad han tycker är kul. Då tycker jag inte att det är djurplågeri att han får "plågas" några lopp.
Sen har vi problemet med skador, för Ja det förekommer mycket skador. Nu har jag inga direkta siffror men det är väl förmodligen skador som sätter stopp för de flesta travhästar då det inte är så många som tävlar till 15 års ålder.
Men hur många hästägare/tränare gör inte verkligen allt för att hästen ska få bästa möjliga chanserna att tillfriskna för ett fortsatt liv som travhäst. Tyvärr går det inte i många fall.
Då kan jag tycka att det är absolut snällast mot hästen som gjort allt för människan under hela sin livstid att faktiskt få somna in. Istället för att gå runt och ha ont i det benet resten av sitt liv? Är det inte våran skyldighet till dessa hästar som viger sina liv åt oss? Det gör inte oss till hemska människor tycker jag.
Det finns väldigt många som ifrågasätter att inte fler får bli ridhästar efter sin travkarriär. Det gör jag också i viss mån.
Ifall någon av mina hästar nu eller i framtiden skulle få chansen till ett liv utan smärta hos någon annan när jag anser att de "jobbat klart" hos mig skulle jag inte tveka. Men då vill jag VETA att det faktiskt blir så.
Jag skulle aldrig kunna leva med mig själv efter att fått höra att min trogna tjänare blivit en vandringspokal eller missgynnad på något annat sätt.
Detta är självklart mycket beroende på vilken typ av häst det är. En häst som Egon skulle nog klara sig ganska bra överallt, han är en typisk "blir vad du gör" häst. Han tar livet med ro och tycker att det mesta är ganska kul.
Acke däremot var ett svårare fall. Ängslig och otrygg i sig själv och med en personlighet och vilja som ofta inte gick att rubba = inte så bra kombination alla gånger. Väldigt mycket det som gjorde att han inte passade för mig som travhäst. Han hade tur att Johanna ville ta sig an mina bråkiga lilla ponny och fick det fantastiskt bra hos henne. Där kunde jag VETA att han fick det bra, att dom aldrig tummade på hans välmående. DÅ kände jag mig trygg att lämna över honom. Annars hade även han fått somna in.
Det finns ett avsnitt på hemsidan om slakthusen, där får man så två bilder på några hästar i små inhägnader (gissar på att dom väntar på "sin tur"), Sen finns det en massa bilder på döda hästar, döda hästdelar och annat snuskigt. Visst ser det hemskt ut? Hur kan folk göra så mot sina hästar? DOM ÄR JU DÖDA! Då tror jag inte att dom bryr sig om ifall deras delar ligger i en hög eller inte.
Visst är det jättefint att kunna begrava sin häst på bakgården men det är ju inte för hästens skull vi gör det, det är för våran egen.
Självklart finns det människor som sysslar med hästsport som inte delar mina uppfattningar och ser hästarna som ett sätt att tjäna dom stora pengarna.
Det hästsportmotståndarna inte verkar begripa är att det är näst intill omöjligt att tjäna stora pengar på hästsport om ens några alls. Vill man tjäna mycket pengar får man nog satsa på någon annan sport.
Oj, börjar få lite kramp i skrivfingrarna...... blev ett långt inlägg...
Soo Long Suckers!
Ni som har varit in på hemsidan som jag länkade i förra inlägget förstår vad det hela handlar om. Ännu en hemsida/film på youtube om det faktum att hästsporten framst galopp- och travsporten plågar våra hästar för att klämma ut så absolut mycket pengar som möjligt ur dom för att sedan skicka dom på slakt när de anses obrukbara.
Jag satt nyss och klippte ihop ett kollage med bilder på Egon, en travhäst, som förhoppningsvis jag tänker plåga tills den dagen då han inte springer in några mer pengar. Men när man tittar på bilderna så kan jag inte säga att han ser direkt plågad ut. Kroppshållningen avslöjar att han tycker att det är helt OK att dra en vagn i relativ snabb trav, är det då djurplågeri den dagen jag kräver lite mer än ett moderat tempo av honom? För ja, Egon tycker inte det är jättekul att springa superfort. Speciellt inte ensam. Är jag då djurplågare om jag kräver detta av honom ändå vid några tillfällen?
För jag införskaffade mig en travhäst för att kunna tävla i just trav. Även om det jag personligen kanske får ut mest av är att lulla runt i skogen, det både jag och Egon tycker är roligast. Det är tävlingsbiten som lockar, för mig är det inte så mycket pengar som prestige det handlar om men jag kräver ändå något av Egon som han inte tycker är det roligaste som finns. För min skull.
Han känner nog ingen glädje om han vinner ett lopp, förutom att han får extra mycket morötter och beröm efteråt. Ändå är det han som gjort jobbet.
Men, alla dagar därimellan?
Dom dagar han blirompysslad i en halvtimme, vi åker ut och joggar lite i skogen i nysnön? Dom dagarna vi gör precis vad han tycker är kul. Då tycker jag inte att det är djurplågeri att han får "plågas" några lopp.
Sen har vi problemet med skador, för Ja det förekommer mycket skador. Nu har jag inga direkta siffror men det är väl förmodligen skador som sätter stopp för de flesta travhästar då det inte är så många som tävlar till 15 års ålder.
Men hur många hästägare/tränare gör inte verkligen allt för att hästen ska få bästa möjliga chanserna att tillfriskna för ett fortsatt liv som travhäst. Tyvärr går det inte i många fall.
Då kan jag tycka att det är absolut snällast mot hästen som gjort allt för människan under hela sin livstid att faktiskt få somna in. Istället för att gå runt och ha ont i det benet resten av sitt liv? Är det inte våran skyldighet till dessa hästar som viger sina liv åt oss? Det gör inte oss till hemska människor tycker jag.
Det finns väldigt många som ifrågasätter att inte fler får bli ridhästar efter sin travkarriär. Det gör jag också i viss mån.
Ifall någon av mina hästar nu eller i framtiden skulle få chansen till ett liv utan smärta hos någon annan när jag anser att de "jobbat klart" hos mig skulle jag inte tveka. Men då vill jag VETA att det faktiskt blir så.
Jag skulle aldrig kunna leva med mig själv efter att fått höra att min trogna tjänare blivit en vandringspokal eller missgynnad på något annat sätt.
Detta är självklart mycket beroende på vilken typ av häst det är. En häst som Egon skulle nog klara sig ganska bra överallt, han är en typisk "blir vad du gör" häst. Han tar livet med ro och tycker att det mesta är ganska kul.
Acke däremot var ett svårare fall. Ängslig och otrygg i sig själv och med en personlighet och vilja som ofta inte gick att rubba = inte så bra kombination alla gånger. Väldigt mycket det som gjorde att han inte passade för mig som travhäst. Han hade tur att Johanna ville ta sig an mina bråkiga lilla ponny och fick det fantastiskt bra hos henne. Där kunde jag VETA att han fick det bra, att dom aldrig tummade på hans välmående. DÅ kände jag mig trygg att lämna över honom. Annars hade även han fått somna in.
Det finns ett avsnitt på hemsidan om slakthusen, där får man så två bilder på några hästar i små inhägnader (gissar på att dom väntar på "sin tur"), Sen finns det en massa bilder på döda hästar, döda hästdelar och annat snuskigt. Visst ser det hemskt ut? Hur kan folk göra så mot sina hästar? DOM ÄR JU DÖDA! Då tror jag inte att dom bryr sig om ifall deras delar ligger i en hög eller inte.
Visst är det jättefint att kunna begrava sin häst på bakgården men det är ju inte för hästens skull vi gör det, det är för våran egen.
Självklart finns det människor som sysslar med hästsport som inte delar mina uppfattningar och ser hästarna som ett sätt att tjäna dom stora pengarna.
Det hästsportmotståndarna inte verkar begripa är att det är näst intill omöjligt att tjäna stora pengar på hästsport om ens några alls. Vill man tjäna mycket pengar får man nog satsa på någon annan sport.
Oj, börjar få lite kramp i skrivfingrarna...... blev ett långt inlägg...
Soo Long Suckers!
