Acrobat, älskad och saknad
I know now, just quite how
My life and love might still go on
In my heart, in my mind
You'll stay with me for all of time
Årsdagen av Ackes bortgång har vandrat förbi, 16/2. Jag som alltid sagt att det är töntigt och bortkastat att sitta och komma ihåg datum. Grejen är väl inte att man försöker komma ihåg datumen, dom bara finns där.
Jag trodde att den dagen skulle bli jobbig, väldigt jobbig. Trots att det bara gått ett år så känns det så mycket längre sedan. Det har ju hunnit hänt så mycket emellan, kan det verkligen bara vara ett år?
Men då jag vaknade på morgonen så kändes allt på någon konstigt vis lugnt. Inte ledsamt eller tråkigt, bara lugnt. En varm skön känsla. En sådan känsla man ofta hade när man umgicks med Acke.
Vädret var precis lika vackert som dagen han dog. Solen sken och det fanns bara några små vita moln på himlen. Nästan lika kallt var det också.
Det är en av sakerna man nog aldrig glömmer med den hemska morgonen, hur kunde det vara så fint väder när något så hemskt hade hänt?
Jag kommer aldrig glömma Johannas förtvivlade blick när jag kom in i köket efter vi fått reda på vad som hänt, eller när hon säger förlåt för något hon aldrig kunnat förhindra.
Jag har sagt det förut och kommer säga det många gånger till, den där ponnyn lämnade ingen oberörd!
Definitivt inte mig!
vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem
där är himlen lite närmre för mig
där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt
dit kan jag gå och sakna dig
Sådana där detaljer fastnar oerhört.. Man kan som återuppleva dagen man minns om och om igen.
Jag tror att de va fint väder bara för att han skulle få en vacker och fin resa dit han var på väg..
Saknar ditt bloggande:) Ja, baksidan med att ha djur är när man ska skiljas i från dem:(
