Anna Brandell

Har inom loppet av en vecka insett att man kanske ska sluta snacka och börja agera. Jag har faktiskt utsett mig själv till den inofficiella mästaren på att inte leva som man lär.
Mina moraltal till andra om vad som är rätt och fel samt vad man borde göra och inte är inte av guds nåde för de stackarna som blivit utsatta... Jag däremot..... Gör nog de sakerna minst två gånger i veckan utan att så mycket som höja ögonbrynet åt mig själv. Men som jag sagt tidigare.... Vägen mellan tanke och handling kan vara lång..... oändligt lååååååååång.


I morgon ska jag förmodligen gå introduktion på "esplanaden", ett gruppboende här i stan. Jag är full av förväntan och fjärilar i magen. Dock har jag ett litet problem, jag är förkyld. Inte sådär jättesuperdunderförkyld så att snor sprutar ur alla huvudets små öppningar utan mer sådär att jag går och småsnorar och har en retlig och hemskt ihållande hosta.
Mitt dilemma är ju då detta. Ringa och säga att jag är hemma och är sjuk? För det lär ju ge ett jävligt bra intryck att man inte ens ids kravla sig upp första dagen man skall vara där?
Eller åka dit och dom tycker man är en superäcklig människa som vill smitta ner alla?
Jag själv har egentligen inga problem med att åka och jobba utan det är väl mest att det kanske inte är så uppskattat ifrån deras sida.
Sen har jag ett till problem. Klädvalet.
Som den äkta mjukisbyxetönt jag egentligen är känns det ju självklart lite kul att klämma in fläskvalkarna i ett par jeans och "visa upp sig från sin bästa sida" sådär första dagarna på jobbet. Men är inte det egentligen att spela lite för galleriet då jag förmodligen så fort jag är lite varm i kläderna dyker upp i ett par slitna mjukisbyxor och en grå hoodie... Svårt dilemma det där. Jag gör det nog lätt för mig och går naken istället.


De små söta katterna är för tillfället till salu. Jag kan faktiskt sträcka mig så långt att jag kan ge någon en hundring om någon kommer och hämtar dom. Erbjudandet är dock bara tillfälligt.
Orsaken till detta är att jag och mina katter inte riktigt är överens gällande blommor i fönstren.
Jag har nog svårt att hålla mina stackars blommor vid liv utan att en liten svart katt har som hobby att välta ner dom stackarna på golvet.
För två dagar sedan hörde jag ett högt ljud innifrån köket medan jag låg i soffan och kollade på tv i lugn och ro. Självklart klev jag upp för att kolla vad detta oväsen kan ha kommit ifrån. Då ser jag att min blomkruka ligger på golvet med en del jord spritt ikring sig. Aja, shit happens tänkte jag och ställde därför upp blomkrukan igen med tanken att jag skulle städa upp jorden senare på kvällen.
Två minuter senare hör jag återigen ett oväsen innefrån köket. Denna gång med ett lite kraschande biljud.
Varpå jag återigen kliver upp ur soffan (för övrigt en väldigt nersutten soffa som det ändå krävs lite energi för att ta sig ut) och går ut i köket. För att mötas av synen av min blomkruka i 6 delar och jord i en stor hög.
Jag svor en relativt lång ramsa för mig själv och för att bespara KattF*n livet sket jag i det lilla problemet och beslöt att åka ut på stallet för att lugna mitt ack så trevliga humör.
Sagt och gjort så kommer jag hem några timmar senare på ett strålande humör och hade näst intill glömt den lätt besvärande synen som skulle möta mig när jag kom hem.
Det jag då fick se var inte synen jag hade förväntat mig. Alltså den trasiga blomkrukan och jord i en stor hög.
Det jag fick se var jord. Jord. Jord och så lite jord. I HELA köket. Katterna har alltså beslutat att detta var deras nya lekplats och har förmodligen haft väldigt roligt med denna jordhögen. Jag tog hunden och gick återigen därifrån för att bespara mina små katter liven.

Ne det här går inte... ska försöka somna i någon vettig tid så jag är redo för mer arbete i morgon!
Men bjuder på en låt innan jag går och lägger mig.

Sooo Long Suckers!