Anna Brandell

-"stoppa tillbaka henne och abortera na!"

Så sa kära Bosse till min mor häromdagen, självklart med viss ironi och jag kan för mitt liv inte komma ihåg i vilket sammanhang.

Men igår när jag kom hem från stallet så började jag fundera på om det var detta som faktiskt höll på att hända.... Tänk om min mor har aborterat mig i tanken så nu börjar min kropp sakta bryta ned sig själv..... Nja inte skulle väl min mor tänka så om mig?....... Eller?

 

Körde snabbjobb igår med Egon tillsamans med Wilmer och Pelikan Mero. Egon har nog aldrig någonsin känns så fin någon gång.... Så självklart finns det inte ett enda vettigt lopp på hela februari.
Nä vi får trimma på och hoppas att Mars har lite lopp att bjuda på istället.... Närmast, provlopp på lördag :D

 

Hur svårt kan det egentligen vara att bli som normalt folk. Jag har än inte lyckats lista ut deras hemlighet.

Min dygnsrytm är ju ofta lite.... hur ska vi kalla det..... "ut fas". Allt som oftast somnar jag kring 3 och sover bort halva dagen... Eller så är jag hysteriskt trött och det finns inget i världen som kan hålla mig vaken längre än till 19.30 och jag vaknar pigg och glad 04.50. Det känns ju som att det borde finnas någon form av gyllende medelväg med icke!

 

Nu ska jag traska hela vägen över till Hanna och se lite Desperate Housewifes.... Den knäppgöken har ju köpt alla säsonger så nu har ju jag också fastnat i skiten och BARA MÅSTE se alla avsnitt!!

 

Det är en galen värld.

Soo Long Suckers!

 

 

Privatiseringen känns ju som en fager sommaräng eller hur?
Med privata bolag som konkurerar med de statlig ägda insatserna så som skola, vård och omsorg. Som genom konkurarransen pressar det statliga att bli bättre och därför skapar en bättre miljö för "kunderna", skapar en valfrihet. En valfrihet att som privatperson få välja vilken typ av vård jag vill ha, hur jag vill att min utbildning skall se ut och främst hur bra jag vill att den skall vara.

Är det bara jag som känner att det inte riktig är så?

Det känns snarare som att staten och de privata bolagen kapprustar åt fel håll. Hur kan vi ge så dålig vård som möjligt till högsta möjliga pris? hur mycket kan vi spara av de medel vi har att tillgå? Hur låga löner kan vi betala ut innan någon skriker rakt ut?

Eller är det samma, fast annorlunda?

Medan de anställda i det privata vårdbolaget trånar efter de komunanställdas kollektivavtal så trånar de komunalanställda efter de privatanställdas närhet till de högre uppsatta och deras möjlighet att därigenom påverka.

Är det så att de ute på golvet är och kommer alltid vara missnöjda över deras situation, oavsett hur bra de har det?

För visst har dom det bra? Du som kvalificerad undersköterska, pluggat tre år extra och dragit på dig lite studieskulder. Får ett fantastiskt jobb som personlig assistent. Tunga lyft, utåtagerande beteenden, ensamarbete, besvärliga anhöriga, psykist påfrestande, trötta kollegor, sovande jour. Men det är ju inget problem? det finns ju dem som jobbar under värre förutsättningar!

Och du får ju faktiskt betalt. Då du har en treårig utbildning skall de vara så generösa och betala dig 112kr/timmen!

Sen får du självklart ersättning för obekväm arbetstid!

 

Är detta resultatet av privatiseringen? Att vi fokuserar så mycket på siffror att vi glömmer bort vårdtagarna samt de som skall ta hand om dom?

Handlar inte bra vård om att se till vårdarna? Har vi vårdare som känner stolthet i sitt yrke, känner sig uppskattade och meriterade, vårdare med en solid ekonomisk tillvaro och vårdare som kan ges möjlighet att njuta av sitt jobb så tror jag att vården skulle se helt annorlunda ut.

För faktum är, att jobba med vård är i mångt och mycket faktiskt ett fantastiskt jobb där man verkligen kan börja snacka om att göra skillnad!