Nya dagar väntar med nya tidsfördriv, och allting liksom kräver mera nu.

Att man inte ska uttala sig utan att ha gått 100 mil i någon annans skor är en omöjlig sak att begära. Alla har rätt till sin åsikt även om de inte vet hur det känns.
Jag förväntar mig inte att någon ska FÖRSTÅ hur ONT jag har, hur TRÖTT jag är, hur SJUK jag känner mig. Det är totalt omöjligt för någon annan att KÄNNA min smärta, trötthet och uppgivenhet.
Likväl som jag omöjligt kan FÖRSTÅ och KÄNNA någon annans.
Men man KAN lyssna, man KAN stötta och man KAN låta bli att misstro.
 
Jag har underbara vänner som trots ofantligt mycket gnäll, avbokade aktiviteter och dåligt humör från min sida på ett helt otroligt  sätt får mig att känna mig värdefull och betydande, även de dagar jag inte ens kan ta mig utanför ytterdörren. Vad jag hade varit idag utan dessa människor vill jag inte veta.
Jag hade nog inte funnits alls.
 
Att vara sjuk i sverige 2014 är en kamp, en kamp som jag inte visste att jag behövde förbereda mig på.
En kamp som har tagit den absolut sista uns av kraft och kämpaglöd jag hade kvar efter att helt enkelt klivit upp ur sängen med ständig värk i över ett år.
Att mina läkare ska kunna göra mig helt frisk är jag medveten om att det är naivt att tro, men jag var beredd på att dom skulle kunna göra mig lite bättre.
Att jag skulle få tre bra dagar på en vecka istället för en halv.
Inte att jag skulle studsa upp ur sängen men att jag inte skulle behöva rulla ur sängen, krypa in i duschen och sitta på duschgolvet tills dess att jag kunde stå på mina egna ben.
Jag förväntade mig att kunna vara lika social och utåtgående som jag alltid varit, inte att jag mer ofta än sällan skulle komma att avboka för att jag helt enkelt inte kan böja mig ner och ta på mig mina egna strumpor.
Jag trodde att de mediciner de gav mig skulle få mig att må bättre inte att de skulle ge mig magsår, sömnstörningar och depressioner.
Jag var beredd på att må sämre i korta perioder för att sedan kunna leva ett normalt liv, inte att jag skulle bli stadigt sämre för varje vecka som går utan tillstymmelse till förbättring.
Jag var helt enkelt inte förberedd.
 
Att behöva be på sina bara knän för att få hjälp då reumatologavdelning i örnsköldsvik går på knäna av överbelastning.
För att när man väl får träffa sin läkare och berättar med gråten i halsen att ens liv praktiskt taget är förstört, bli bemött med en skeptisk blick och orden : " Ja, du ser ju inte ut att ha så ont idag". För att man råkade ha sin första hyfsade förmiddag på flera veckor.
Att man berättar om sin värk som plågar en dag ut och dag in få till svar: "Jaha, det var ju konstigt. Dina prover ser bra ut"
Att när man ringer och frågar hur man ska gå tillväga då man är orolig över hur man någonsin ska kunna jobba igen får till svar: "Läkaren anser att du kan jobba 75% så det är bara att bita ihop en månad till"
Det hjälper inte till då kämpaglöden av så svag att den nästan slocknar.
Allt detta bidrar till att jag många gånger ifrågasätter mitt eget psyke och ibland är jag övertygad att jag nog inte har ont alls, att jag bara inbillar mig. Ända tills jag inser att mitt psyke omöjligt kan vara kapabelt att orsaka mig såhär mycket smärta.
 
Att samtidigt som man för denna kamp med sig själv och sjukvården få höra hur jävulskt besvärlig jag är varje gång jag är sjukskriven, måste åka till läkaren på arbetstid eller gå på sjukgymnastik.
Att det är omöjligt för min arbetsgivare att säkerställa bemanning då jag hela tiden är frånvarande.
Att mina kollegor blir drabbade, utbeordrade och får indragen semester vaje gång jag inte mår bra.
Mina kollegor som jag önskar allt gott i världen, de som stöttar mig när jag mår dåligt och som hjälper mig med de svåra momenten de dagar jag plågat mig till jobbet trots att jag borde stannat hemma.
Det är DOM som blir drabbade av att jag är sjuk. Det är DOM som får städa upp det jag förstör. Det är DOM som får sina semestrar indragna när jag blir sjukskriven.
Att även behöva bära det på sina axlar är nog bland det mest plågsamma med hela situationen.
 
Jag säger det igen, jag förväntar mig inte att någon ska FÖRSTÅ, man kan aldrig FÖRSTÅ någon annans plågor. Allas smärta är individuell och alla har vi olika stategier för att hantera den.
Men jag vill att alla ska VETA, att jag gör mitt bästa, att jag försöker, och att jag inte har gett upp riktigt än.
 
Och jag tänker inte begära att någon ska gå 100 mil i mina skor, för jag har fan inte råd att köpa nya ;)
 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Det är inte lätt när det är svårt, men kom ihåg att efter regn kommer solsken! <3

2014-05-06 @ 22:34:34
Postat av: Camilla

Du är stark Anna! Men skickar några extra styrkekramar ändå <3

2014-05-06 @ 22:50:55
URL: http://dogsofviking.blogg.se
Postat av: Anonym

Stå på dig Anna,jag vet exakt vad du menar och du har rätt att ha många, många bra år framför dig!Stor kram!

2014-05-07 @ 01:22:07
Postat av: Jennelie

Du är, och har alltid varit, en av de underbaraste människor i mitt liv! Du ska veta att jag hade nog inte varit så mycket utan dig heller! <3 Hoppas för allt i världen att du får må bättre snart! :-*

2014-05-07 @ 07:24:16
Postat av: Anonym

Förstår du är upprörd.... :( låter likt de som ha ME ha de kollat upp de om du är trötr å känner dig sjuk hela tiden? Ha nyss haft en gammal skol kamrat som fått diagnosen lät väldigt likthennes symtomer.... :(
Stå på dig! Kram!

2014-05-07 @ 18:05:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0