Blott en dag.

Det har varit en ångestens dag idag kan jag lova!
Jag blir väldigt sällan rädd men väldigt lätt osäker, speciellt på mig själv och mina förmågor att göra olika saker.
Ta T.ex. ridningen i Mjäla idag, var nära att åka av förra gången och trots att jag inte är rädd att åka av så får jag någon form av ångest av att sitta på hästryggen igen. För tänk om jag gör fel? Äh jag vet fan inte vad det är jag oroar mig över. Nånting är det iaf.
Men ridturen gick alldeles ypperligt så nu sitter självkänslan där igen!

Jag har även kört Peggan idag! Även där har oron och ångesten varit på topp då jag gått och grubblat hela dagen på hur det kommer att gå, ifall hon kommer slå eller varför inte resa. Grejen med Peggan är att det enda som tvivlar på att jag skulle klara av henne är jag själv, även om hon inte sköter sig fläckfritt. För om man tänker efter, hur många år har jag kört häst/ponny och alla har inte varit jättesnälla. Sen har jag juhaft mina åkturer och löst även dom problemen.
Så vad är det då som gör att jag inte litar på mina förmågor då alla andra gör det? Skulle kanske vara en idé att jobba på självförtroendet lite kanske.
Turen gick iaf jättebra och jag är nöjd med både mig själv och hästen!

Satt och funderade lite när jag körde Peggan idag, den kärlek jag hade till Acke kommer jag nog inte få till någon annan häst igen. För mig är Peggan bara en häst i mängden, en av alla dom jag brukar köra nu och då. Inget speciellt eller "min häst". Då tar snärtis större plats hos mig på det sättet och det är inte ens min egen häst. Det är ganska skrämmande. Med Acke var det en helt annan sak, han var min och det kändes varje gång jag tog i honom och på något sätt var det ömsesidigt. Jag var hans på något vis också. Jag önskar inte annat än att få ha samma relation som med Acke med en annan häst igen, men det är nog mycket möjligt att jag inte släpper en till häst så tätt inpå mig igen, iaf inte på ett bra tag.
Jag satt och kikade på Johannas blogg ikväll och såg låttexten som var så klockren. Den satt verkligen ord på mina känslor.
Just den biten när man gör något annat och kommer på sig själv att inte tänka på hur stor saknaden är och vad han betydde för mig. För jag vill inte sluta tänka på det, aldrig någonsin.
Tårarna rinner och tankarna för mig till Cattiz. För jag ser det så väl. Jag vet vad hon går igenom, masken är på och det går bra att prata om det men kollar man lite djupare så ser man saknaden långt därinne, undangömd för publik.
Två verkliga personligheter har lämnat oss.









So Long Suckers

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0